Kaos
Kaos i huvudet, kaos i kroppen. Mina tankar är ett känsloladdat kaos. Tankarna som ej går att reda ut, som endast kommer ut i form av salta tårar. Hulkandes i fosterställning vill jag bara må bra igen. Vara samma person som alla refererade till glad och rolig, inte den tysta och tråkiga. Jag vet inte var den glada personen finns idag. Dog hon samtidigt som viljan att ta tag i sitt liv kom?
Vill kunna ta hjälp av de jag älskar, vill visa att jag tror på dem. Kan inte. Skulle inte kunna prata med mig själv om jag så satt mittemot. Vet inte hur jag ska sätta ord på kaoset.
Problemen kanske inte är så stora, egentligen. Det är ganska världsliga saker men de äter upp mig levande. Vill heller inte se mig själv som ett offer, finns så många människor som mår sämre. Lämnar de jag älskar utanför, sakta smulas mina relationer sönder samtidigt som jag bara tittat på, handlingsförlamad av mitt kaos.
Varje gång Han med stort H, Han som äger mitt hjärta, förklarar att han snart inte orkar hålla i det, att det börjar bli för tungt. Att det är inte längre en ära att hålla mitt hjärta utan istället en pina. Varje gång han nämner det hamnar jag i ett tillstånd som skrämmer mig så fruktansvärt. Det ilar av kyla i hela kroppen, jag får svårt att andas och det sticker i fingrarna.
Har jag blivit så svag? Så svag och handlingsförlamad att jag inte ens orkar se mina problem och lösa dem, fastän de från början var så simpla. Har jag blivit, eller har jag alltid varit, den fega personen som springer ifrån sina problem och tror att de ska lösa sig själva? Troligtvis har jag alltid varit så, men först idag syns det så tydligt.
Rädd för mig själv. Rädd för att jag håller på att förstöra det finaste jag har.
Vill kunna ta hjälp av de jag älskar, vill visa att jag tror på dem. Kan inte. Skulle inte kunna prata med mig själv om jag så satt mittemot. Vet inte hur jag ska sätta ord på kaoset.
Problemen kanske inte är så stora, egentligen. Det är ganska världsliga saker men de äter upp mig levande. Vill heller inte se mig själv som ett offer, finns så många människor som mår sämre. Lämnar de jag älskar utanför, sakta smulas mina relationer sönder samtidigt som jag bara tittat på, handlingsförlamad av mitt kaos.
Varje gång Han med stort H, Han som äger mitt hjärta, förklarar att han snart inte orkar hålla i det, att det börjar bli för tungt. Att det är inte längre en ära att hålla mitt hjärta utan istället en pina. Varje gång han nämner det hamnar jag i ett tillstånd som skrämmer mig så fruktansvärt. Det ilar av kyla i hela kroppen, jag får svårt att andas och det sticker i fingrarna.
Har jag blivit så svag? Så svag och handlingsförlamad att jag inte ens orkar se mina problem och lösa dem, fastän de från början var så simpla. Har jag blivit, eller har jag alltid varit, den fega personen som springer ifrån sina problem och tror att de ska lösa sig själva? Troligtvis har jag alltid varit så, men först idag syns det så tydligt.
Rädd för mig själv. Rädd för att jag håller på att förstöra det finaste jag har.
